Det går bättre och bättre. Jag kan t.om säga att jag mår helt okej. Jag har funderat varför man nöjer sig med det man "får"? Pratade om det bara för någon dag sen, och det är väl inte så att man ska nöjer sig med vad man får, man får den kärlek man själv tycker att man förtjänar. Varför? Jag tror inte heller att det är så att det bara finns en endaste person som är den "rätta" för var och en, fuuck, då skulle jag vara så körd, game over liksom lika lägga sig ner och dö.
Då spann tankarna vidare, kan man få precis allt man önskar sig av en och samma person? Allt jag säger är att vi alla har våra brister, är det då logiskt att förvänta sig att få allt det här man vill ha av en och samma person? Går det att leverera under sån press? Förväntningar kan vara farliga. Det kan även hoppet. Farligt med hopp, kanske än värre utan.
Jag är långt i från ett barn av Gud som man brukar kalla det, men jag skulle inte vela påstå att jag är djävulens avkomma heller. Kanske är vi alla någonstans mittemellan.
Jag vill så gärna tro på det goda hos folk. Det här lite gamla. Gör man någon ont så ber om om förlåtelse, gör man något gott för någon annan utan att förvänta sig något tillbaka är det guld. Mår vi inte alla bättre av att göra goda gärningar, behöver inte vara så dramatiskt, ge en peng till dom som verkligen behöver, bli fadder åt ett barn, ge en komplimang, ställa sig på bussen för en äldre dam eller herre, Öppna dörren för någon, ni vet det här lilla extra som fastnar som en positiv upplevelse som lämnar en bra känsla, som man alltid kommer ihåg, det finns massvis med exempel. Vill vi inte alla göra skillnad? Betyda något?
Inte känna avundsjuka, farlig tjuv den där avundsjukan. Det kanske i bland är värt att göra en godgärning för en person som egentligen inte förtjänar det, alla kan förändras sägs det. Jag vet inte om hårt mot hårt alltid är rätt lösning, kanske det hårda måste få se det mjuka för att en förändring ska ske. Det här är frågor som jag inte har svar på. En sak vet jag dock och det är att livet är inte rättvist, och den enda bekräftelsen man egentligen ska behöva är den man får av sig själv. Man är precis så bra som man känner sig, tror jag.
All I've ever learned from love was how to shoot somebody who outdrew you. And it's not a cry that you hear at night, it's not somebody who's seen the light, it's a cold and it's a broken Hallelujah Jeff Buckley - Hallelujah
Ni vet känslan när en sten lyfter från ens axlar och man blir tusentals kilo lättare? Det är en känsla jag önskar håller i sig en väldigt lång tid. Den här känslan när man ser på något som vart jobbigt, det kan vara en jobbig period i livet, en person eller bara en ren känsla helt enkelt, när man får den här känslan när stenen lyfts och man känner sig starkare än någonsin och inte att förglömma lycklig med hur man har det och vad man har i livet. Att man klarar sig och att allt kommer bli så mycket bättre, och man vet det, det finns inga andra alternativ, inga hinder man inte kan tar sig över. Vissa hinder kanske tar längre tid att klättra över men vi alla kommer klättra över och landa på våra fötter.
Varför skiver jag om det här? Jo, för att jag är på den här platsen just nu. Har haft en uppenbarelse i helgen som gått, finns ingen annanstans att gå förutom framåt. Jag är helt tillfreds med hur saker slutade och hur saker faktiskt är. Känner inget behov över att ens få en ursäkt, varför ska jag behöva det liksom? Vad ska den göra för mig? Jag känner mig som en bättre mäniska med ett kliniskt rent samvete, helt underbart faktiskt.
Har även haft lite funderingar på karma, har hunnit vara lite djup även dessa dagar. Karma, får man bara karma om man själv tror på det, eller är det något som står över oss, något som bara finns där? what comes around goes around, är det verkligheten?
Alla har vi väl "lagrat" på oss diverse saker, packeterat ner i öppnas ej lådan någongång? Jag kan säga så mycket som att min öppnas ej låda är vidöppen just nu och bearbetas på högnivå, tanken är att den ska bli tom och aldrig mer fyllas upp. Det tar tid, men när det är gjort så stänger jag den och snör den rent ut sagt åt helvete. Sån skit äter upp en inifrån och ut, tär på en, stjäl energi som den inte förtjänar att få. Min största demon jag brottats med senaste tiden har lämnat mig, en mindre att ta itu med och jag har nu styrkan att utplåna dom alla.
Man är alltid starkare än man tror, varför? För att vi ständigt stärvar efter att bli bättre, för att vi vill. Och har man viljan så är man redan halvvägs upp. Hur många motgångar man än har så reser vi oss alltid, tids nog. Det är inget fel med att vara ledsen, visa känslor. Jag vet att jag är lite efter men det här är som sagt nytt för mig att visa sina svagheter, släppa in någon på riktigt, inte bara halvvägs.
.. Måndag, känns helt okej att helgen är över faktiskt. Har utbildning även denna vecka, känner mig ganska mör i huvudet efter all information som togs in under förra veckan. Satt idag och försökte verkligen ta in allt men det slutade med att jag satt och spelade angry birds på telefonen ungeför den nivån är jag på. Som en överkokt grönsak. Ska verkligen försöka fokusera dom här dagarna som är kvar av utbildningen, måste hitta kraft någonstans.
Lördag var dagen idag. Känner mig aningen dagblind, kunde lika gärna vart en torsdag, men lördag var det. Lördag betyder helg och oftast ledigt för många vilket stämmer in ganska bra på mig, jag har ledig helg, ledig tid att göra vad jag vill med. Jag har även en sån dag i morgon, en dag att göra precis vad jag vill, egen tid. Känns som att det är det sista jag kanske behöver just nu, egentid. Så här sitter jag "natt ugglan" med mina funderingar i vanlig ordning.
Jag är inte arg, vilket är en helt obekant känsla för mig att inte uppleva vid såna här situationer, jag kan ha nämt det tidigare vid något tillfälle, helt ärligt kommer jag inte i håg så jag säger det igen. Jag är inte arg, jag tror att det här är vad man kallar en känsla av besvikelse. Om jag kunde hade jag gärna omvandlat denna besvikelse som jag känner till ilska eller hat. Det är en känsla jag är bekant med och kan hantera. Den här ledsna och besvikna sidan känner jag inte igen, den är rent ut sagt obehaglig. Vad gör man med den? Väntar? Ska man försöka sig på en "tiden läker alla sår" skiten? Jag har ingen aning. Trodde nog att jag inte hade den här sidan i mig. Har den vart dold i snart 25 år och bestämde sig för att nu smyga sig fram. Smyga kanske är fel ord, skulle nog säga byta ut allt jag trodde jag kände med mig själv och om mig själv till något som jag inte vet någonting om. Jag vill bli förbannad och trycka allt det jobbiga ner i min låda som är märkt "öppnas ej". Det är något jag kan och något som har fungerat bra i snart 25 år. Jag har skrivit ner dom flesta av mina 25 år i skrift också i ett x antal dagböcker. Där skriver man en sida sen stänger man boken och då är det klart, ute ur huvudet och landar i öppnas ej lådan. Problem borta, avslutat, färdigt.
Det sägs att det är en fin linje mellan kärlek och hat. Det sägs också att motsatsen till kärlek inte är hat utan likgiltighet.
..Det är ganska läskigt, man tror att man känner en person så väl. Inte ens efter en livstid tillsammans vet man allt om den andra. Man tror att man vet det mesta, hur den andra reagerar i olika situationer, svaga/starka punkter osv. Klart man kan såra personer man bryr sig om, man kanske bråkar säger dumma saker som man egentligen inte menar osv. Oftast så sårar man folk man bryr sig om och personer som finns i ens närhet eftersom dom har vissa förväntningar på hur man ska vara och när man inte är som förväntat blir folk besvikna. Det är alltid lättare att vara arg på någon i ens närhet, ta ut sina aggresioner eftersom man litar på den människan. Dom kommer inte gå någonstans för att man får ett utbrott. Jag kan ju förvisso bara prata för mig själv, alla är väl olika antar jag.
Om man sårar någon man bryr sig om, det behöver inte vara någon man är kär i eller har en pojke/flick, flick/flick, pojke/pojke relation till, det kan vara en vän en familjemedlem vad ni nu vill, Men någon man bryr sig om. Gör man något som får den andra att må piss dåligt, ber man väl om ursäkt, eller? Inte för att det är vad man BÖR göra utan för att man själv mår pissdåligt över att ha fått den andra personen att känna på det sättet, att det är man själv som har orsakat den här smärtan som han/hon känner. Vill man inte då iaf försöka rätta till vad det då är man gjort för att man bryr sig?
Vad kallar man personer som istället blir arga och kalla när dom gjort något som får såna konskvenser som detta här ovan? Okänsliga? Elaka? Omänskliga? Egoistiska? Är det kanske stoltheten att inte be om ursäkt? Eller känner man sig bara förjäkla dålig som människa som orsakat denna smärta hos någon annan så man inte ens kan säga förlåt för att det inte räcker? Är det för att skydda sig själv så man kan intala sig om att man faktiskt inte gjort något fel så det blir lättare att leva med. Eller är svaret så enkelt och hemskt att man bara inte bryr sig?
Som jag sa tidigare, man tror att man känner någon, sen kommer en sida som är helt avig som man aldrig sett förut. Kall, hård, elak, ingen ånger, ingen förståelse. En helt annan person får man som står framför en och man hör orden som kommer ur munnen men det är bara fel, helt fel. Vem är den här personen som står framför en och säger dessa saker, som inte ser en i ögonen när det bara flyger ut elakheter åt höger och vänster? Kanske finns ett väldigt enkelt svar, man bryr sig inte bara.. Jag hoppas verkligen att det inte är så.
Som sjukt allt är, vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag hade nog inte så mycket mer för ikväll. Mycket funderingar har det vart och är väl fortfarande skulle jag väl säga. Kanske inte den mest intressanta läsningen, men det struntar jag helt ärligt i. Man ska inte lita på folk så är det bara. Jag har alltid vart mycket för att ge folk en andra chans. Dock har det blivit så att en andra chans har lett till en tredje som helt plötsligt blev en fjärde och så vidare. På ren svenska så pallar jag inte mer olycka nu. Det räcker nu. Nu räcker det. Mitt hjärta var en gång starkt och hård som sten, nu känner jag knappt att det slår där inne, det är bara tyst och stillsamt.
Känns som att jag är färdig. Man tror att man nått botten, nu kan det inte bli värre tänker man nu finns det bara en väg att gå och den är uppåt. Så kämpar man sig upp ett steg i taget och ibland rasslar det till så är man två, tre, fyra steg frammåt och det börjar ljusna lite. Allt detta slit för att sedan bli knuffad tio steg bakåt. Jag börjar tro att min sjö är bottenlös. För här sitter jag på det jag trodde var min botten, jag hade fel. Jag är trött, så trött..
Utbildning är vad vi håller på med på jobbet just nu. Började i måndags och håller på i ca 2,5 veckor till då är även praktik inräknat. FiberLAN och BBT, ingen lek med alla dessa kopplingar,kopplingsskåp med patchpanel,inteno, telefoniadaptrar RJ11, RJ45, LANportar, switchar och GAI 4:1 osv. Skit tråkigt att läsa om jag vet. Nåväl ny dag i morgon nya tag antar jag.
Äh, jag har inte så mycket att dela med mig av egentligen.
Jag har under kvällens gång funderat på en massa saker, dessa frågor är väl dom som snurrat mest fram och tillbaka i huvudet. Har ofta en massa frågor, men inga svar, så skriver ner dom mest aktuella för kvällen här så kanske dom förflyttar sig till någon annans hjärna. Värt ett försök. Om man aldrig kan glömma kan man då förlåta? Hur många gånger ska man behöva göra om samma misstag innan man lär sig av det, lär man sig aldrig? Konsekvenser är det alltid nödvändigt, eller kanske aldrig? Varför händer dåliga saker goda människor och inte tvärtom? Är man full är det då okej att skylla på alkoholen när man gjort något dumt? Om hjärnan säger en sak och hjärtat en annan, vad ska man då lyssna till?
Ja vet inte riktgit vad jag vill skriva om faktiskt. Känns som att jag borde ha massor att skriva, men får inte ut det ut huvudet, det sitter liksom fast. Kanske får smälta det och ge det ett nytt försök en annan dag.
Jag undrar om det någonsin är försent att säga förlåt eller säga sanningen om något man ljugit om. När har "bäst före datumet" gått ut? Finns det något?
Jag kan säga så mycket som att människan är ett svin. Vi blir glada när det går sämre för någon annan än oss själva, vi pratar bakom ryggen på folk vi bryr oss om och än mer om dom vi inte bryr oss om, vi är oärliga och ljuger, vi är avundsjuka, tänker i första hand på oss själva, vi sårar, ja listan kan göras lång. Fi fan så trist...
Ibland säger handlingar mer än ord, sägs det. Om munnen säger en sak och handlingarna en annan, vilket är då svaret? Munnen som ljuger? Eller kanske handlingarna som blir en raktion av vad man just sa?
Undra om det blir så, två helt olika uppfattningar för att man säger något innan man tänkt, eller blir det så märkbart av handlingarna för att man ljuger när man säger motsattsen till vad man känner. Svårt att veta, kanske inte finns något svar.
Är det okej att ljuga om man tror att man skyddar någon, eller ljuger man oftast för att skydda sig själv.
Du springer aldrig ifatt när jag väl är där. Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här. Nu kan det vara för sent att säga som det är
Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut, vi har försökt att fånga den andra men aldrig nått ut. Jag vill ha en sista chans så jag säger det rakt ut.
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut..
Melisssa Horn med Lars Winnerbäck - Som jag hade dig förut
... jag är och blir uppriktigt sagt ledsen, ibland funderar man på hur vuxna människor är funtade. Giftemål är det inte mer än en ring på ett finger? Betyder det inte längre någonting, något större än så, eller är det bara jag som är gammaldags? En trygghet på ett papper? Vad hände med jag vill gifta mig för att jag älskar dig, för att aldrig vill förlora dig och jag vill leva med dig livet ut tills döden skiljer oss åt, okej döden kanske var lite väl men ni fattar vart jag vill komma.
Och visst folk skiljer sig, eller separerar eller flyttar isär för att man kanske inte är lyckliga med varandra. Det steget tycker jag att man ska ta om det är så man känner, att man inte är lyckliga tillsammans.
Folk tar så lätt på allt sånt nu för tiden, man gifter sig för att sen kort där efter inse att det kanske inte var ett smart val. Skaffar barn och sen står man kanske där ensam eftersom et kanske inte var vad man hade tänkt sig eller vad man ville ha egentligen ( säger inte att det är så för alla ), det är inte som ett djur du kan "sälja på blocket" och så står man där, olycklig. Varför har folk så bråttom, vart brinner det?
Sen det här med otrohet, folk har ingen heder längre. Alla ligger med alla och flirtar med alla. Kompisar tar varandras partners, tjejen skyller alltid på den "andra" tjejen för att det är/blir enklare så fast det är killen som är svinet. Ja jag kan fortsätta i all evighet snälla stoppa mig någon. Jag blir så spyless på allt sånt här, varför kan inte alla som är otrogna bara vara singlar?
När man var ung kunde man skylla på "jag var ung och dum" och så kan man rätta till dom felen och sen är det glömt. När man är vuxen, vad är ursäkten då?
Sömn problemen gör sig hemma igen. Hade inte så mycket att skriva just nu faktiskt, ville bara lämna ett litet avtryck i min väldigt tomma blogg.
Jag som ville starta en helt ny blogg men det fick jag inte utan var tvungen att använda mitt gamla konto, så här är jag iaf, igen.
Får abstinens, jag måste skriva av mig, ibland undrar jag varför jag inte var flitigare i mina yngre dar. Kanske hade jag kunnat skriva en bok? Skriva är min grej bara ut med allt på ett papper ( är lite gammaldags av mig ) alla känslor alla tankar. Vad som helst egentligen, glada, ledsna, hysteriska, arga, konstiga tankar mm. Vad som finns för stunden på lager.
Har prövat det här med att bara skriva utan att tänka, ganska intressant att läsa efteråt faktiskt. Trodde det var en myt att man kunde koppla bort själva tänkandet och bara låta handen åka fram och tillbaka över ett tomt papper för att sen plötligt hitta en massa text på pappret som så nyss var helt vitt och fläckfritt. Det jag ville komma till är att det fungerar.
